Zaire - del 1

Hemma i Svedala hade vi gjort en del efterforskningar vad gällde vägval. På kartan fanns det i alla fall en större väg som gick från norra till väsrta delen av Zaire. Att det knappt (eller inte alls) skulle gå att ta sig fram med motorfordon hade vi aldrig ens tänkt på att kolla upp. Det är lätt att vara efterklok men det man får tänka på är att detta var innan Internet var spritt och var nedlusat med information. I vilket fall som helst så kom vi över floden och in i Zaire. Gränsbyn hette Ndu och att passera tullen innebar inga större problem förutom att vi var tvungna att betala 10$ per kamera. Att behöva pröjsa för kameran är så typiskt Afrika. Hade pengarna gått till fattiga bybor så hade det varit helt ok. Den chansen är dock minimal, istället är det någon korrumperad lokal hövding eller snut som tar pengarna.

Vi hade tänkt oss att det skulle finnas några bilar eller bussar som man kunde hoppa på. Oj, vad vi hade misstagit oss. Det fanns inte tillstymmelse till motorfordon. Istället hittade vi några glada killar på cyklar. Vi försökte köpa cyklarna men de vägrade trots att vi skulle betala ett klart överpris för skrothögarna. De propsade istället på att få skjutsa oss de ca 10 milen till Monga alternativ de 20 milen till Bondo. De ville ha ca 20$/skalle för att skjutsa oss i 20mil. De tyckte säkert att de blåste oss utav bara helvete och vi fattade inte hur de kunde skjutsa oss för så lite pengar. Sagt och gjort, det var bara att hoppa upp på pakethållaren och klamra sig fast. Ryggan hamnade på killen som skjutsade. Sovsäcken plockade vi ut och la på pakethållaren. Vägen eller rättare sagt stigen var inte helt jämn så röven fick ta en hel del stryk. Efter att ha avverkat bara någon kilometer förstod vi varför det var väldigt glest mellan bilarna. Det var helt enkelt inget annat än en djungelstig vi åkte på som då och då korsades av små vattendrag över vilka det hade byggts väldigt provisoriska broar. Det hade i princip varit omöjligt att ta sig fram med bil.Längs stigen fanns det, med några kilometers mellanrum, små pittoreska byar med ett fåtal hus i. De flesta av byarna hade en hembrännare som stod uppställd och puttrade mitt mellan husen. Byarna och människorna så väldigt välmående ut. Dock saknades naturligtvis mediciner och bra läkarvård. Vi såg många som hade struma så det verkar inte som de får tag i jodberikad salt direkt. Det fanns inga affärer eller liknande så allt som gick att äta var sådan som odlades eller hittades i djungeln. Vår diet bestod i huvudsak av bananer och jordnötter vilket var det som såldes överallt. Kött var inte helt lätt att få tag i. I en by fick vi tag på någon form av en liten djungelantilop som smakade riktigt gott. Riktigt häftigt att se var att de i vissa byar hade stockar som fungerade som djungeltrumma. Dvs de kommunicerade mellan byarna med hjälp av de ihåliga stockarna som de slog på med stora träpinnar. Precis som i en tarzanfilm, trodde inte att det fanns.När de lokalbefolkningen fick syn på en så blev de i många vall livrädda. Speciellt ungarna, eftersom de äldre tutade i dem att vita människor var våldnader som käkade barn. Även äldre personer kunde bli livrädda när de fick syn på en. Vid ett tillfälle satt jag vid sidan av stigen när det kom en tjej gående med en korg med frukt. När hon fick syn på mig så skrek hon högt, släppte korgen och sprang. Det är vid sådana tillfällen man börjar undra hur man luktar och ser ut.

Långa sträckor fick vi gå eftersom vägen var så dålig. Vi tillryggalade ca 6-8 mil varje dag, så det tog oss en tre dagar att ta oss till Bondo. Naturen var riktigt häftig. Man var omsluten av djungel i stort sett hela tiden och ljuden på natten var helt öronbedövande. Det som var lite knepigt att få tag på var vatten. Vi fick ta vatten från de floder och bäckar vi passerade och det var inte alltid vattnet var kristallklart.Till slut kom vi fram till Bondo där det låg en norsk missionsstation. Det visade sig senare att stora delar av Afrika var fullt med norska missionärer. De hade säkert gjort mycket bra men det kändes att de bofasta mest kom och lyssnade på predikan för att få tillgång till medicin och mat. Naturreligionerna har ett starkt fäste i de här delarna av Afrika och jag tror att det kan bli svårt för missionärerna att omvända personerna i fråga. Vi blev bjudna till leopardjakt som skulle vara om en vecka. Vi tyckte inte att det var värt att stanna så länge för jakten. Det hade säkert inte varit så smart heller. Som vi förstod det så gick man ut i djungeln på natten med ett gäng byinvånare. De bofasta var dock uppväxta i trakten, och hävdade missionären, såg riktigt bra i mörkret. Undrar hur det hade sett ut om vi hade famlat omkring i mörkret med en massa leoparder runt omkring oss som vi inte skulle sett skymten av. Det var nog bäst att vi hoppade över det lilla äventyret.Från Bondo hoppade vi på en lastbil som skulle ta oss till Buta. Färden var helt otrolig. En massa personer, inklusive Pelle och jag, låg huller och buller på flaket. En tjej var helt grön i nyllet och såg ut som hon hade någon hemsk sjukdom och skulle dö när som helst. Jag försökte hålla mig så långt borta från henne som möjligt men det är inte så lätt på lastbilsflak som hoppar och studsar hela tiden. Ständigt fick vi ducka för grenar som kom svischande förbi. I en del av grenarna satt det myrbon som såg ut som gigantiska slembubblor. Inte fan vet jag hur de bodde där inne men jag lyckades få ett sådant och hundratals av dess hyresgäster på mig. Tyvärr var det inte den snälla skogsmyran utan mer åt den ettriga djävulska djungelpissmyran. Fan vad det gjorde ont när de bet. Som tur var hade vi nästan hela tiden en utkik som skrek KEBA! när en gren var i antågande. Keba betyder troligen ducka på Lingala som jag tror var det lokala språket.

I Buta hoppade vi på en lastbil som skulle ta oss till Dingila via Kumu. Lastbilen körde dock fast hela tiden för vägen var helt otroligt dåligt. Vi satt flera dagar i djungeln på olika ställen utan mat och väntade på att vi skulle få loss lastbilen. Vi stötte även på en overlandtruck, vilka kom från Beni, vilket var dit vi skulle. Det hade tagit de två veckor att ta sig till där vi var nu. De sa att det var sista gången de åkte bil genom Zaire eftersom vägarna började bli helt oframkomliga. När belgarna lämnade Zaire så slutade man helt enkelt att underhålla vägarna i någon större utsträckning. Med tanke på att det regnar mycket och att djungeln återtar marken snabbt så är det inte så konstigt att vägarna ser ut som de gör. Det "roliga" är dock att det inte finns några alternativ till de vägar vi tog eftersom det är deras största vägar och de som korsar landet.I Dingila träffade vi en fransk kille som jobbade för ett franskt företag i Dingila. Dingila var absolut ingen världsmetropol utan bestod i stort sett bara av det företag där fransmannen var VD. Han måste gjort något riktigt dumt på hemmaplan för att ha blivit förflyttad till Dingila. Vi blev i alla fall hembjudna till honom på middag. På menyn stod bältdjur och sprit. Bältdjuret smakade himmelskt, speciellt med tanke på att vi nästan uteslutande ätit banan och jordnötter de senaste veckorna. Fransmannen var inte helt nöjd med sin situation och klagade hela tiden på att ingen arbetade, i alla fall inte mellan kl 08.00 - 17.00 vilket han var van vid. De lokala förmågor han hade anställda hade inte riktigt förstått meningen med det västerländska dårskapet/sättet att gå till jobbet vid vissa tider och sedan arbeta hela dagen tills det var dags att åka hem. Förutom bältdjur så bjöd han oss på rikliga mängder whiskey, vilket vi naturligtvis inte tackade nej till.Från Dingila blev det återigen lastbil och den här gången var målet Isiro.