Rwanda och Tanzania
Klart man inte får ta med sig plastpåsar in till Rwanda. Det fattar väl vem som helst! Tur att tulltjänstemannen i Afrikas renaste land inte kollade djupare in i vår bil. Tyvärr är väl inte Rwanda mest känt för att vara väldigt rent och vackert utan är istället känt för det folkmord som skedde i landet i början av 90 talet. De flesta som turister som besöker det lilla landet gör det för att se bergsgorillor och/eller för att besöka minnesplatser och museer som försöker förklara folkmordet. Det vi slogs av var mängden FN personal som nästan matchade den i Sudan. Troligen speglade mängden bara världssamfundets dåliga samvete av att inte ha ställt upp när det verkligen gällde, eller så var de helt enkelt bara på väg till flyktinglägren i östra Kongo.
Det som vi även noterat och tycker är lite lustigt är att FN verkar ha anställt väldigt många som inte kan köra bil. Väldigt många har nämligen chaufför. Det som naturligtvis är bra med chaufför är att lokalbefolkningen får jobb, att man kan läsa tidningen och peta sig i näsan med båda händerna samtidigt när man inte behöver köra själv och att man kan skicka chauffören att handla pizza, cigg eller något annat viktigt. Det som dock gör mig mest grinig och bitter är att förut så var det bara Land Rovers som dög för FN men nuförtiden har man sett till så att det är ägarna av Toyota som asgarvar hela vägen till banken.
Väl inne i Tanzania var det dags för att plåga bilen riktigt rejält. Eftersom vi inte tänkt spendera så mycket tid i Tanzania utan ville till Malawi så fort som möjligt så tog vi den västra vägen genom Tanzania. Vägen följer, eller i alla fall går parallellt med, Tanganyikasjön och har en del övrigt att önska. Den här delen av Tanzania är mest känd för att det var här Stanley sprang på Livingstone samt att en kvinna vid namn Jane Godall under 60 talet började studera chimpanserna som lever vid nordöstra delen av sjön.Det är lite småpirrigt att lämna asfalten och veta att man har ca 100 mil väg framför sig som man egentligen inte riktigt vet hur den är. Det är egentligen ingen idé att fråga heller eftersom vägen kan vara farbar ena dagen och en dag senare efter ett häftigt regn så går det inte att ta sig fram. Stora delar av vägen var dock väldigt fin så det tog oss bara 4 dagar att ta oss de 100 milen från norr till söder i Tanzania. Vi lyckades köra ned i diket en gång och var riktigt nära en gång. Efter regn så förvandlas jordvägarna till gyttja och blir glashala. Om vägen lutar det minsta och du har riktigt otur så glider bilen iväg trots att du står i stort sett stilla. Jag lyckades utföra en tvåvarvspiruett innan vi hamnade i diket. Eftersom farten var låg så blev det ingen smäll att tala om. Tjejerna ville att jag skulle göra om det igen men jag tyckte det kunde vänta till någon halkbana i Stockholmstrakten.
