Namibia del1
Australien är ett stort land och varmt. Temperaturer på uppemot 45 grader är inget ovanligt, därför tillhör Australiensarna en av världens stora öldrickare.” Något i den stilen står det på etiketten till en ölflaska av märket Fosters. Windhoek lager, Namibias största ölmärke skulle kunna kopiera texten och bara byta ut Australien mot Namibia. Vi hade inte haft det direkt kallt i Sydafrika men jäklar vad det blev varmt i Namibia. En av de första nätterna var det 35 grader klockan halv tolv på natten. På morgonen vid 5 tiden hade det sjunkit till hela 29 grader. Det är under sådana nätter man ligger vaken och funderar på hur man bäst installerar en AC i ett tält. Det är inte bara de stora avstånden, värmen och öknarna som gör att Namibia liknar Australien eller viseversa. Precis som Australiensarna och Sydafrikanerna så älskar Namibierna att grilla. Sydafrikanerna brukar skämta om att om man ber en Namibier att lägga på lite grönsaker på grillen så slänger de på en kyckling.
Vi körde in i Namibia via en Nationalpark som heter Kgalagadi Transfrontier NP. Nationalparken ligger insprängd som en kil mellan Namibia och Botswana. P.g.a. att det i stort sett var fullbokat så kunde vi bara spendera två nätter i parken. I vanliga fall så är, i alla fall den här delen av, Kalahariöknen full av röda sanddynor, men eftersom det regnat extremt mycket den här regnperioden så hade de flesta av de röda sanddynorna förvandlats till gröna kullar. Vi hade tur och såg lejon på riktigt nära håll. De låg nämligen och sov på vägen när vi kom körande. På kvällen gick en hyena fram och tillbaka bara ett par meter från vår bil. Som tur var så var det ett staket mellan oss och hyenan. Anledningen till att hyenor strök längs staketet var naturligtvis för att folk är så korkade och slänger ut mat till dem. Att mata djuren och inte minst aporna är strängt förbjudet i de flesta länder, inte minst för att det gör djuren aggressiva och viltvårdarna blir då tvungna att avliva dem.
Vi hade hört väldigt mycket bra om Namibia så vi hade högt ställda förväntningar. Efter att i och för sig bara ha spenderat lite över en vecka här så har vi ännu inte blivit besvikna. Folk är vänliga, vägarna som till största delen är grusvägar är i de flesta fall otroligt fina. Det dramatiska och vackra landskapet är svårt att beskriva. Ändlösa vidder som genomkorsas av små bergskedjor, sanddynor som är flera hundra meter höga och raviner i olika storlekar. P.g.a. av de extrema regnen som varit så är det också väldigt grönt. Det som tidigare bara var sand är nu oändliga gräshav.
De stora avstånden och det faktum att det inte kör så mycket bilar på vägarna har lett till att man hälsar på varje mötande bilist. Här gäller det att man är vän med varandra och att man hjälper till om någon fått problem med bilen. För första gången på resan lyckades vi få punka. Det var dock pyspunka så det tog över en vecka innan vi kom för oss att laga däcket. Punkan berodde på att det satt två feta spikar i däcket. Troligen hade spikarna hamnat där redan i Sydafrika och jag är lite skeptisk till att de hamnat där genom att vi kört på dom…
Vårt första stora stop blev Fish river canyon som är världens näst största canyon, dock mycket mindre känd än sin storebror Grand canyon i USA. Vid Fish river canyon fick vi verkligen lära känna faunan på nära håll. Det kryllar nämligen av all sort småkryp i den Namibiska landsbygden. Småkryp kanske inte är riktigt rätt ord för större skalbaggar har vi aldrig sett. Den sort som det verkar finnas flest utav är mellan 7-10 cm lång. Jag är ingen stor älskare av småkryp utan tvärtom så tycker jag att de är hyfsat vidriga. Efter en veckas hård terapikurs så har jag dock lärt mig att vara något mer avslappnad i deras närvaro. Jag har lyckats sätta mig på flera stycken, haft dem i håret, innan för tröjan och naturligtvis även lyckats trampa ihjäl ett par. Det finns roligare saker att göra en att skrapa bort skalbaggar från skosulan. De är dock lite lustiga för de försöker kommunicera med en på något vis. De gör något knirrande syrsaliknande ljud när man så vänligt som möjligt försöker sparka till dem. Det är solklart att de är förbannade och häver ur sig något i stil med ”Ge fan i mig ditt stora as”. Höjdpunkten var när jag nästan lyckades trampa på en skorpion som vår själutnämnda skorpionexpert till granne hävdade var en riktigt giftig rackare. Små klor och stor gadd var visst ett säkert tecken på att det i bästa fall bara skulle göra sjuhelsikes ont om man blev stucken. Trots att Frida och Moa fick detaljstudera skorpionen och dess gadd och vi förklarade vad som händer om man blir stucken så lyckas de alltid ”glömma” sina skor. Nu är dock ”skorna” rosa flippisar så jag vet inte om de är så mycket bättre än att springa barfota. Vanliga skor existerar inte längre i deras sinnesvärld. Mutor, hot, tjat och allahanda pedagogiska framlagda argument från vår sida verkar inte heller funka, vilket gjort att vi bordlagt frågan på obestämd framtid.
Nästa stop blev Sossusvlei som är Namibias turistmål nr 1. Nationalparken stoltserar med en massa sanddynor varav de största är flera hundra meter höga. De flesta åker in tidigt i nationalparken och ser solen gå upp över sanddynorna. Eftersom vi är morgontrötta och lata så tog vi kvällspasset. Det är svårt att beskriva hur vackert det var när sanden färgades röd av solens sista strålar och vinden avtog så att det blev knäpptyst. Man känner sig ganska liten när man sitter där högst upp på en sanddyn och ser ut över det enorma sandhavet.
På kartan över Namibia så verkar det finnas hyfsat mycket städer utspridda över landet. Det vi lärt oss är att det som ser ut som en stad på kartan i verkligen ofta bara är ett par hus. Swakopmund som är Namibias andra stad är ungefär lika stor som en svensk småstad man går igenom på en 20 minuter. Det gäller alltså att bunkra med mat så fort man har turen att köra förbi en affär värd namnet, vilket inte händer så ofta.
Nu har vi spenderat ett antal dagar i Swakopmund som är ett tyskland i miniatyr med ölhus, bratwurst och tyskar. Det finns massor att göra kring staden och bland annat så har vi hunnit med att köra fyrhjuling bland sanddynorna och att åka pulka/bräda på dem. Det blev även en tur ut för att kolla på sälar och delfiner. Flera av sälarna var halvtama och hoppade upp på båten för att få fisk och bli kliade.Namibia tillhör så här långt definitivt ett av våra favoritländer på den här resan. Ett överflöd av småkryp och några extremt varma dagar får man se som bonus.
